Greek Poet      ILIAS   FOUKIS
Poetry is the voice of the Gods

Tuesday, April 3, 2018



Observatörerna förutspår att
åtminstone en gång under min livstid
kommer jag att ha rätt ...

Hur kommer min rätt att se ut !
Hur gammal kommer den att vara...!
Hur kommer plånboken att vara ... tom eller full !

Jag är säker på
att orden för mitt försvar
kommer att vara lånade av de förlorade språken
eftersom det för närvarande
inte finns någon förståelig vokabulär
för att jag ska försvara mig på.

Så, som ni förstår
kommer min rätt att vara mycket gammal.

Vetenskapsmännen kommer att hitta den som ett lik
på vägen till deras professionella uppgång
och kommer att bli skrämda när de tittar på den.

De kommer bara kunna se hjälmen
full av tecken från ett förlorat liv
där det sägs klart och utan illusioner
att tillsammans med människorna misslyckade även Solen
att lysa med ljuset som de vanliga dödliga
inte hade gjort sig förtjänta av
ett kaos från stora föreställningar
som ingen vet något om de handgripliga Gudars
visdom som skulle skänkas till universum.

Det oförklarliga skulle vara att bröstet…
lederna, kotorna
som fick höra om de svarta nyheterna att

Rättvisans Gudar
aldrig var handgripliga.

De som var desperata av meningslösheten i världen
och som höll vid liv Helvetets kropp
i avgrunden.

När det gäller dygderna ....
drömmarna ...

och andra grekiska dygder ..
sannolikt ...
med en hopplös ensamvandring
bland oss.

Domarna bryr sig dock inte om
de grekiska dygderna
och om själens sanningar.

De vill ha påtagliga bevis
konkreta ...
handgripliga sådana ...

medan jag även denna gång
verkar vara mycket fattig..
trots att min rätt
som observatörerna skulle säga är

Thursday, March 29, 2018



A coloro che non sono ancora nati
con parole biblicamente accurate
che a noi era stato promesso in vita
che a prescindere dal nostro comportamento nella vita
superando le macerie di eventuali interrogativi
senza por tempo in mezzo
avremmo avuto un posto sicuro tra i Giusti.

Quelli che non sono nati
poiché noi ce ne andremo
riempiranno un posto vuoto…
che vivranno proprio come noi
con l’etica crudele degli irregolari.

In tal caso
difficilmente crederanno
alla promessa
che ciononostante
moriranno come Giusti.

Maurizio  De  Rosa 



I morti
sono usi a lamentarsi tra di loro
perché in un mondo tanto grande
come il loro
qualcuno deve assumersi lo scettro del comando.

Ma per fortuna pensano subito
che non hanno anima
e si lasciano dominare dalla convinzione
che non ha senso lamentarsi
entro un silenzio di tale classicità.

Tale virtù biblica
sovrasta a mo’ di Cielo
il loro Mondo
pacifica… potente e Santa
come un Paradiso sulla cima dell’Inferno
che li governa incessante
senza farsi incantare
dall’astro lontano del Giudizio Universale.


Monday, February 12, 2018

SARA DANIUS The Senses of Modernism, Technology, Perception, and Aesthetics

Σχετική εικόνα


Sara Maria Danius (born 5 April 1962 in Täby[1]) is a Swedish scholar of literature and aesthetics. Danius is Professor of Aesthetics at Södertörn University[2] and Docent of Literature at Uppsala University.[3]
Danius graduated from University of Stockholm in 1986. She received her Master of Arts in Critical Theory at the University of Nottingham in 1989. In 1997 she became a Ph.D. at Duke University, and in 1999 she received a Ph.D. degree at Uppsala University.[4] She has published on the relationship between literature and society, and written about Marcel ProustGustave Flaubert and James Joyce.
Danius has worked as a literary critic for the Swedish daily newspaper Dagens Nyheter since 1986.[1] She is an executive member of the Royal Swedish Academy of Letters since 2010.
In March 2013, Danius was elected to be a member of the Swedish Academy, succeeding Knut Ahnlund on chair 7. Danius was formally installed in the academy at a ceremony on 20 December 2013.[2][3] She took over the post as permanent secretary of the academy from Peter Englund on 1 June 2015.[5][6]


  • Försök om litteratur (1998)
  • Prousts motor (2000)
  • The senses of modernism: technology, perception, and aesthetics, Ithaca: Cornell University Press, 2002. ISBN 0-8014-3899-3
  • The prose of the world: Flaubert and the art of making things visible, Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis, 2006. ISBN 91-554-6599-4
  • Voices: contemporary ceramic art from Sweden, Stockholm: Carlsson, 2006. ISBN 91-7203-778-4
  • Proust-Benjamin : om fotografin, 2011. ISBN 978-91-86883-05-8
  • Näsa för nyheter : essä om James Joyce, 2013. ISBN 978-91-87219-02-3
  • Den blå tvålen: Romanen och konsten att göra saker och ting synliga, 2013. ISBN 978-91-0-012049-8
  • Knut Ahnlund, 2014
  • Husmoderns död och andra texter, 2014.

The Senses of Modernism, Technology, Perception, and Aesthetics

In The Senses of Modernism, Sara Danius develops a radically new theoretical and historical understanding of high modernism. The author closely analyzes Thomas Mann's The Magic Mountain, Marcel Proust's Remembrance of Things Past, and James Joyce's Ulysses as narratives of the sweeping changes that affected high and low culture in the age of technological reproduction.

In her discussion of the years from 1880 to 1930, Danius proposes that the high-modernist aesthetic is inseparable from a technologically mediated crisis of the senses. She reveals the ways in which categories of perceiving and knowing are realigned when technological devices are capable of reproducing sense data. Sparked by innovations such as chronophotography, phonography, radiography, cinematography, and technologies of speed, this sudden shift in perceptual abilities had an effect on all arts of the time.

"Danius's historical analysis of the complex relationship of technology to literary/aesthetic modernism (emphasizing the years 1880-1930) provides a new and challenging view of high classical modernism. . . . Danius bases her observations and conclusions on a solid survey of past critical thought; 37 pages of detailed notes and a 13-page index make the study especially useful for advanced scholars. Summing Up: Recommended."—Choice, March 2003

"In her persuasive, well-written exploration of technology's essential yet underestimated role in high modernism, Danius establishes a vivid picture of the modernist landscape as one where technologically enhanced means of perception became a prominent component of the aesthetic discourse. . . . Danius's ability to utilize a wide body of theory and to draw adeptly on examples from film, painting, and photography to support her close readings of three pioneering modernist novels makes this a provocative, rewarding study from a variety of vantage points."—Tim Harte, Bryn Mawr College, Bryn Mawr Review of Comparative Literature 4:1, Summer 2003

"In this book, Sara Danius examines the ways that new technologies influenced the arts of classic modernism from 1880 to 1930, with a concentration on high modernism, in the 1920s. . . . I found the book intriguing and fascinating. It is certainly an important contribution to our understanding of the intersection of perception and technology, and provides important insights about the role that technology can play in the arts."—George K. Shortess, Lehigh University, Leonardo

"The central aim of this accomplished and lucid study is to dispel the notion that perception in modernist texts can be seen as a flight from the world of modernity and technology into subjectivity and particularity. . . . Danius's assertion that the senses become technologically mediated in modernity is supported by discussions of visual theory as it is implicit in various optical devices, in Sander's photo-archive, Marey's work, and the conceptualization of cinema in Vertov and others."—Tim Armstrong, University of London, Modernism/modernity

"Overall, this is a challenging and rewarding analysis by a literary scholar who is deeply immersed in the aesthetic categories of High Modernism. It may be well to note that she is interested in technologies such as X-rays not as artifacts but insofar as they affect the perceptual apparatus of the modern subject."—Barry Katz, California College of the Arts, Technology and Culture Vol 44, Oct 2003

"In The Senses of Modernism , Sara Danius balances high literary texts and technological matters to give us a nuanced account of how texts and technologies interrelate. New inventions—the x-ray, the movie camera, the telephone—spurred Proust, Joyce, and Mann to produce texts that show how the senses lead to knowledge. The Senses of Modernism is extremely timely, well written, and elegantly formulated."—Enda Duffy, University of California, Santa Barbara

"The Senses of Modernism is an extraordinary investigation into the emerging audio and visual technologies of the late nineteenth century, particularly phonography and the cinema. Danius finds that they infiltrated and restructured the perceptual senses of the human subject. They also had a profound effect on modern modes of narrative perception."—Michael Wutz, Weber State University

"Sara Danius provides a wonderfully fresh approach that casts the aesthetics of European high modernism in a new light."—Michael Hardt, Duke University

"As the literary history of modernism comes to terms with the full impact of technological modernity on aesthetic invention, books such as The Senses of Modernism provide a crucial critical framework. Situating itself critically between the theoretical influences of Walter Benjamin and Friedrich Kittler, this lucidly argued comparative study of Marcel Proust, Thomas Mann, and James Joyce shows how new technologies-from the x-ray to the gramophone-transformed the representation of sensory impressions even as they became 'naturalized' within modernist aesthetics.

Monday, January 15, 2018

LOTTA LOTASS New poems in swedish


Kunde jag som klippan vila
nöjd i stilla, stumnad stelhet,
i ett slag mitt hjärta hejda
och bli lik den tunga stenen.
Kunde jag som bergens hällar
vittra bort i tidens strömmar.


Kunde jag de slutna fängsel
kasta av och liksom molnen
driva hän mot himlens vidder
genom ljusets fria rymder.
Kunde jag som skyars skapnad
tona bort i eterns luftkrets.


Kunde jag som genklang ljuda
ut mot himmelsstreckens kanter,
alltmer tona bort och stillna
i en djup, evärdlig tystnad.
Kunde jag som stumhet träda
in i djupa ordlösheten. 


Kunde jag som regnet strömma
ned till jordens djupa grunder,
där att danas om, att flykta
åter ut i havens famnar.
Kunde jag som strida flöden
stillna i det bottenlösa. 


Kunde jag som höstens blomster
vissna ned, som gräset gulna,
torka och av regnets strömmar
lösas upp i ler och mylla.
Kunde jag som mullen mörkna
och i djupet dala, sjunka. 


Kunde jag som svunna vännen
omhöljas av flodens vatten,
känna strömmarna som lisar
svalka mina trötta lemmar.
Kunde jag som ljusets spegling
skimra bort längs fors och fåra. 


Kunde jag som stenen vittra
och bli sand på havets stränder,
där att sköljas bort av brottsjö,
bäras undan av en bränning.
Kunde jag som minsta grandet
svinna bort bland oceaner. 


Kunde jag de fasta galler
bräcka, böja, bryta sönder
och likt ljungeld och likt tordön
dåna, runga bort i fjärran.
Kunde jag som mörka molnen
lösas upp i lätta slöjor. 


Kunde jag som vinden rusa,
låta stoftet dansa, virvla,
piska havets djupa vatten,
lyfta det i dyningsböljor.
Kunde jag som storm och störtsjö
domna bort i bleke, stiltje. 


Kunde jag som ljuset fylla
vidsträckta och djupa nejder,
och det höga himlavalvet
låta stråla, glimma, skimra.
Kunde jag som skira strimmor
svepas bort av dunkel skymning. 


Kunde jag som tunna skyar
lösas upp mot himlavalvet
och i ändlöst djupa, vida
höjden skingras och försvinna.
Kunde jag som luft och anda
mängas in i tomma rymden. 


Kunde jag som skuggans dunkel
omhöljas av trädens grenar,
där bland bladens täta grönska
finna skygd och tryggat gömsle.
Kunde jag av höstens dagrar
plånas ut i bleknat skimmer. 


Kunde jag som havets vågor
svalla in mot fjärran kuster,
där att mot den fasta klippan
brytas till en vitnad bränning.
Kunde jag vid långt avlägsna
stränder dröja, bida, stillna. 


Kunde jag som markens mylla
luckras upp i groningsbäddar,
bland den rika grönskans rötter
mängas in till mark och torva.
Kunde jag som jordens bärgning
i förgängligheten bliva. 


Kunde jag som källan rinna
bort bland bäckens silverstrimma,
där att ljuset skyndsamt spegla,
där att dagern hastigt fånga.
Kunde jag som porl och pärla
in bland ljusets strålar kvillra. 


Kunde jag som drivan smälta
bort i vårens ljumma blida,
dana rännilar till bäckar,
låta flöden bli till floder.
Kunde jag som strida forsar
flöda ut i stilla sjöar. 


Kunde jag som dimman lätta,
lyfta i en skingrad slöja,
stiga upp mot himlavalvets
djupa blå, bidande rymder.
Kunde jag som dis och töcken
lösas upp i skir och solgrand. 


Kunde jag som klangen tona
bort och alltmer dämpat klinga,
sprödare, alltmer försvagat,
och i ljudlösheten tystna.
Kunde jag som ekots gensvar
alltmer fjärran synas ropa. 


Kunde jag som minnet svinna,
bliva i en glömska hugnad,
likt ett osagt ord där dväljas
i det evärdligt förgätna.
Kunde jag som svunnen, stumnad
vistas i det vitt ofyllda. 


Kunde jag som rökens slingor
föras bort av starka vindar,
som den skira, fina mälden
svinna bort bland ljusets strimmor.
Kunde jag som soten, stybben
sköljas bort av regnets strömmar. 


Kunde jag som stenen slumra,
uppgiva min heta traktan,
i en sömn, en stilla dvala
sänka all fåfänglig längtan.
Kunde jag som bergens grunder
räkna evighet som intet. 


Kunde jag som stubben murkna
ned till flisor, splint och splitter,
som den torra, brustna barken
släppa mitt åldriga fäste.
Kunde jag i markens skrymslen
vila gömd i mullens täcke. 


Kunde jag som klädet fornas,
varpen skiljas ifrån väften,
låta allt det nötta, slitna,
sköras, revas, falla sönder.
Kunde jag som garn, som trådar
blekas av det starka ljuset. 


Kunde jag som andetagen
drivas ut bland luftens strömmar,
i det höga, djupa, vida
vara som den fria vinden.
Kunde jag som stråk, som suckan
bliva ett med vilda stormar


Kunde jag som glöden falna,
brinna ned till kol och aska,
som en het flämtande flamma
utslockna i rökens slinga.
Kunde jag som ljusets låga
släckas till ett evigt mörker. 


Kunde jag som stjärnfall skingras
i ett regn av glöd, av gnistor,
över mörka himlapällen
plötsligt i en eldstorm stråla.
Kunde jag som flyktig låga
störta ned i havets gömmor. 


Kunde jag som drömmar blackna,
plånas ut mot djupa grunden,
av det täta ljuset blekas,
lösas upp i skiftning, skymmel.
Kunde jag som andehamnen
bli till flyktigt sken och irrbloss. 


Kunde jag som klara blänken,
där i solens skimmerstrålar,
glimta till och likt en bländning
på ett ögonblick försvinna.
Kunde jag som skenet blinka
till och lika hastigt slockna. 


Kunde jag som väderilen
gripa tag i trädens grenar,
låta tingen rista, skälva,
fylla skeppens vita segel.
Kunde jag som fördevinden
stillna bort i kava lugnet. 


Kunde jag som snöns kristaller
bli till klart glänsande droppar
som för vårens milda fläktar 
dunstar bort i ljusa rymder.
Kunde jag som glömda kölden
smälta bort i ljumma värman. 


Kunde jag som isen rämna
och av sjöars svall så höljas,
falla ned i djupa vatten,
smälta bort i vårens floder.
Kunde jag som frostens rosor
skördas av den lena blidan. 


Kunde jag som färgers skimmer
i regnbågens jämna brospann,
bland de rikt glänsande droppar
stråla fast i solens fattning.
Kunde jag i ljusets skiftning
lösas upp mot himlavalvet. 


Kunde jag som svalan kvillra,
segla över berg och slätter,
känna luftens ljumma strömmar
fylla mina lätta vingar.
Kunde jag det fjärran hemmet
hinna innan mörkret faller. 


Kunde jag som dagen skymma
till ett svagt, skillrande skimmer
som vid horisonten löstes
upp i natt som snarligt stundar.
Kunde jag som dunkel gråning
bära bud om mörkrets svärta. 


Kunde jag som stillhet vila
över nejd av åldrar danad,
där att icke längre minnas
det som varit tid och tanke. 
Kunde jag som salig glömska
lossa grepp som hållit, fängslat. 


Kunde jag som klockans klämtning
centnertung runt rymder dåna,
som den malm som mäktigt ljuder,
bringa bud, stämma och kalla.
Kunde jag som efterklangen
tona bort mot himlaranden.