LOTTA LOTASS New poems in swedish

LOTTA LOTASS 
NYA DIKTER
1

Kunde jag som klippan vila
nöjd i stilla, stumnad stelhet,
i ett slag mitt hjärta hejda
och bli lik den tunga stenen.
Kunde jag som bergens hällar
vittra bort i tidens strömmar.

2

Kunde jag de slutna fängsel
kasta av och liksom molnen
driva hän mot himlens vidder
genom ljusets fria rymder.
Kunde jag som skyars skapnad
tona bort i eterns luftkrets.

3

Kunde jag som genklang ljuda
ut mot himmelsstreckens kanter,
alltmer tona bort och stillna
i en djup, evärdlig tystnad.
Kunde jag som stumhet träda
in i djupa ordlösheten. 

4

Kunde jag som regnet strömma
ned till jordens djupa grunder,
där att danas om, att flykta
åter ut i havens famnar.
Kunde jag som strida flöden
stillna i det bottenlösa. 

5

Kunde jag som höstens blomster
vissna ned, som gräset gulna,
torka och av regnets strömmar
lösas upp i ler och mylla.
Kunde jag som mullen mörkna
och i djupet dala, sjunka. 

6

Kunde jag som svunna vännen
omhöljas av flodens vatten,
känna strömmarna som lisar
svalka mina trötta lemmar.
Kunde jag som ljusets spegling
skimra bort längs fors och fåra. 

7

Kunde jag som stenen vittra
och bli sand på havets stränder,
där att sköljas bort av brottsjö,
bäras undan av en bränning.
Kunde jag som minsta grandet
svinna bort bland oceaner. 

8

Kunde jag de fasta galler
bräcka, böja, bryta sönder
och likt ljungeld och likt tordön
dåna, runga bort i fjärran.
Kunde jag som mörka molnen
lösas upp i lätta slöjor. 

9

Kunde jag som vinden rusa,
låta stoftet dansa, virvla,
piska havets djupa vatten,
lyfta det i dyningsböljor.
Kunde jag som storm och störtsjö
domna bort i bleke, stiltje. 

10

Kunde jag som ljuset fylla
vidsträckta och djupa nejder,
och det höga himlavalvet
låta stråla, glimma, skimra.
Kunde jag som skira strimmor
svepas bort av dunkel skymning. 

11

Kunde jag som tunna skyar
lösas upp mot himlavalvet
och i ändlöst djupa, vida
höjden skingras och försvinna.
Kunde jag som luft och anda
mängas in i tomma rymden. 

12

Kunde jag som skuggans dunkel
omhöljas av trädens grenar,
där bland bladens täta grönska
finna skygd och tryggat gömsle.
Kunde jag av höstens dagrar
plånas ut i bleknat skimmer. 

13

Kunde jag som havets vågor
svalla in mot fjärran kuster,
där att mot den fasta klippan
brytas till en vitnad bränning.
Kunde jag vid långt avlägsna
stränder dröja, bida, stillna. 

14

Kunde jag som markens mylla
luckras upp i groningsbäddar,
bland den rika grönskans rötter
mängas in till mark och torva.
Kunde jag som jordens bärgning
i förgängligheten bliva. 

15

Kunde jag som källan rinna
bort bland bäckens silverstrimma,
där att ljuset skyndsamt spegla,
där att dagern hastigt fånga.
Kunde jag som porl och pärla
in bland ljusets strålar kvillra. 

16

Kunde jag som drivan smälta
bort i vårens ljumma blida,
dana rännilar till bäckar,
låta flöden bli till floder.
Kunde jag som strida forsar
flöda ut i stilla sjöar. 

17

Kunde jag som dimman lätta,
lyfta i en skingrad slöja,
stiga upp mot himlavalvets
djupa blå, bidande rymder.
Kunde jag som dis och töcken
lösas upp i skir och solgrand. 

18

Kunde jag som klangen tona
bort och alltmer dämpat klinga,
sprödare, alltmer försvagat,
och i ljudlösheten tystna.
Kunde jag som ekots gensvar
alltmer fjärran synas ropa. 

19

Kunde jag som minnet svinna,
bliva i en glömska hugnad,
likt ett osagt ord där dväljas
i det evärdligt förgätna.
Kunde jag som svunnen, stumnad
vistas i det vitt ofyllda. 

20

Kunde jag som rökens slingor
föras bort av starka vindar,
som den skira, fina mälden
svinna bort bland ljusets strimmor.
Kunde jag som soten, stybben
sköljas bort av regnets strömmar. 

21

Kunde jag som stenen slumra,
uppgiva min heta traktan,
i en sömn, en stilla dvala
sänka all fåfänglig längtan.
Kunde jag som bergens grunder
räkna evighet som intet. 

22

Kunde jag som stubben murkna
ned till flisor, splint och splitter,
som den torra, brustna barken
släppa mitt åldriga fäste.
Kunde jag i markens skrymslen
vila gömd i mullens täcke. 

23

Kunde jag som klädet fornas,
varpen skiljas ifrån väften,
låta allt det nötta, slitna,
sköras, revas, falla sönder.
Kunde jag som garn, som trådar
blekas av det starka ljuset. 

24

Kunde jag som andetagen
drivas ut bland luftens strömmar,
i det höga, djupa, vida
vara som den fria vinden.
Kunde jag som stråk, som suckan
bliva ett med vilda stormar

25

Kunde jag som glöden falna,
brinna ned till kol och aska,
som en het flämtande flamma
utslockna i rökens slinga.
Kunde jag som ljusets låga
släckas till ett evigt mörker. 

26

Kunde jag som stjärnfall skingras
i ett regn av glöd, av gnistor,
över mörka himlapällen
plötsligt i en eldstorm stråla.
Kunde jag som flyktig låga
störta ned i havets gömmor. 

27

Kunde jag som drömmar blackna,
plånas ut mot djupa grunden,
av det täta ljuset blekas,
lösas upp i skiftning, skymmel.
Kunde jag som andehamnen
bli till flyktigt sken och irrbloss. 

28

Kunde jag som klara blänken,
där i solens skimmerstrålar,
glimta till och likt en bländning
på ett ögonblick försvinna.
Kunde jag som skenet blinka
till och lika hastigt slockna. 

29

Kunde jag som väderilen
gripa tag i trädens grenar,
låta tingen rista, skälva,
fylla skeppens vita segel.
Kunde jag som fördevinden
stillna bort i kava lugnet. 

30

Kunde jag som snöns kristaller
bli till klart glänsande droppar
som för vårens milda fläktar 
dunstar bort i ljusa rymder.
Kunde jag som glömda kölden
smälta bort i ljumma värman. 

31

Kunde jag som isen rämna
och av sjöars svall så höljas,
falla ned i djupa vatten,
smälta bort i vårens floder.
Kunde jag som frostens rosor
skördas av den lena blidan. 

32

Kunde jag som färgers skimmer
i regnbågens jämna brospann,
bland de rikt glänsande droppar
stråla fast i solens fattning.
Kunde jag i ljusets skiftning
lösas upp mot himlavalvet. 

33

Kunde jag som svalan kvillra,
segla över berg och slätter,
känna luftens ljumma strömmar
fylla mina lätta vingar.
Kunde jag det fjärran hemmet
hinna innan mörkret faller. 

34

Kunde jag som dagen skymma
till ett svagt, skillrande skimmer
som vid horisonten löstes
upp i natt som snarligt stundar.
Kunde jag som dunkel gråning
bära bud om mörkrets svärta. 

35

Kunde jag som stillhet vila
över nejd av åldrar danad,
där att icke längre minnas
det som varit tid och tanke. 
Kunde jag som salig glömska
lossa grepp som hållit, fängslat. 

36 

Kunde jag som klockans klämtning
centnertung runt rymder dåna,
som den malm som mäktigt ljuder,
bringa bud, stämma och kalla.
Kunde jag som efterklangen
tona bort mot himlaranden.